Historien om Koster

Den äldsta berggrunden bildades för 1,8 miljarder år sedan.
Efter istiden låg Kosteröarna under vatten, och för 2000 år sedan låg vattenståndet 10 meter högre än vad det gör idag.
Enligt sägnen befolkades Kosteröarna på 1300 talet av människor på flykt undan digerdöden.
På 1600-talet fanns det 6 gårdar på öarna som då tillhörde Oslo sift, öarna blev svenska 1658 genom freden i Roskilde. 1754 hade nord och Sydkoster tillsammans 54 innevånare där ingick inte drängar och pigor som jobbade på öarna. Vid 1900-talets början hade invånarantalet ökat till ca 500 och som mest har 700 personer bott på Kosteröarna.
Fisket har alltid varit en del i livet på Kosteröarna och en viktig inkomstkälla.
Ögruppens befolkning lärde sig tidigt att ta vara på havets tillgångar. Under 1600- och 1700-talet fiskades hummer och ostron som köptes av europeiska handelsmän. Under denna tid kom också stora mängder sill till västkusten, vilket ledde till en ökad befolkning på öarna.
På 1800-talet bedrevs fisket med enkla båtar och redskap som till exempel landvad, ett förhållandevis litet redskap som läggs ut i en halvcirkel för att sedan dras in från land.
På 1900-talet började man använda motorbåtar och snörpvad, vilket ledde till ett effektivare fiske.
Det var ett småskaligt blandfiske som varierade efter säsong. På vintern dominerade backefisket (tork, kolja, plattfisk och vitling). På våren och sommaren fiskade man makrill och ål. På hösten fiskades det hummer.
Sillen försvann redan 1906 och ersattes då av valfisket som förbjöds 1929. Räkfisket påbörjades redan 1902 men blev huvudfisket då valfisket förbjöds. På 30- talet fanns ca 30 räkbåtar på Kosteröarna. Jordbruket hade också sin blomstringstid på 30-talet med 130 kor och 30 hästar på Sydkoster.