Historien om Kläpphagen

Kläpphagens historia

2019 fann vi denna gård som vi kände att vi skulle kunna utveckla till något fantastiskt. Vi ville bevara så mycket som möjligt av den gamla miljön, men tyvärr tvingades vi riva den gamla mangårdsbyggnaden för den var i så dåligt skick. Vi återanvände allt material som var friskt till de andra byggnaderna. Här föddes också vårt intresse för det gamla och Kläpphagens historia.

1861 började det första boningshuset att byggas på Kläpphagen. Här bedrev man jordbruk och hade också boskap. Vi fokuserar vår historia på 3 bröder och deras mamma som bodde på Kläpphagen i början på 1900 talet, storfiskaren Rudolf, tänkaren Hjalmar, gudfruktige Reinhold och fromma mor Charlotta. 1901 bildades baptistförsamlingen ELIM, där gudshängivna Charlotta spelade på första fiol. Det var inte bara i församlingen som hon var hängiven, utan hon väckte tro i allt folk i sin omgivning. Så till den milda grad att sonen Oskar blev predikant och Reinhold missionär. Det berättas att när Reinhold plöjde åkern i hamnemyren fick han en så kallad uppenbarelse, att han skulle bli missionär. Så han lämnade plogen och gick hem med hästen, och så åkte han till missionsskolan i Örebro. Där studerade han flitigt och hängivet i ett par år innan han begav sig till Belgiska Kongo i Afrika och arbetade som missionär. Efter flera års arbete och slit med de så kallade ofrälsta vildarna kom han hem på besök. Han hade med sig diverse souvenirer så som armborst med förgiftade pilar, spjut och djungelknivar. Giftpilarna och armborstet skänktes omedelbart till Strömstads museum, dessa ansågs för farliga att ha i huset med tre påhittiga gossar. På söndagarna när de andra på gården var i kyrkan passade busungarna på att kasta prick med spjuten. Ett par år efter besöket på Kläpphagen dog Reinhold av akut blodförgiftning i Belgiska Kongo.

Hjalmar som var tänkt att sköta gården var mer litterärt och musikaliskt intresserad. Han var intellektuell och skrev många artiklar i tidskrifter och hans ljuva toner skapade njutning i gemene mans öra. Rudolf var den enda i barnaskaran som ej blev religiös, han vigde istället sitt liv åt fisket på båten Freden. Som tur var hade Rudolf funnit en rejäl jänta till hustru, Signe, som skötte gården exemplariskt med hjälp av Hjalmar och barnen. När Rudolf ej orkade med fiskerit, fortsatte de att driva gården i några år, men i allt mindre skala till i slutet på 50talet då de sista djuren såldes.

Evert Taube som älskade Koster vandrade en dag förbi Kläpphagen och slogs av dess skönhet och kände att här skulle han vilja bo. Han ville köpa hela rasket, men si det gick inte för sig. Så Kläpphagen stannade i brödernas ägo, och tur är väl kanske det, för annars hade vi ej ägt gården idag.